ADHD – men jag har ju inga problem
Att få psykisk vård är det bästa jag gjort i mitt liv. Det är allt jag kan säga, jag är oerhört tacksam över att folk inte gav upp på mig och hjälpte mig att skaffa hjälp när jag mådde dåligt. Ett år efter jag påbörjat besök hos psykologer, psykiatriker och läkare fick jag diagnosen AD/HD.
Först förstod jag ingenting, vadå AD/HD? Jag gick ju i skolan utan någon extrahjälp, utan någon extra förståelse av lärare och klarade min skolgång med bra betyg. Men alla böcker som åkt i väggen hemma? Alla bråk med mina föräldrar angående läxläsning? Varför prioriterades jag bort av lärare?
Jo, jag var bara ett jobbigt barn som tyckte skolan var tråkig, jag var ju egentligen smart och förstod skoluppgifterna. Det fanns barn som behövde hjälpen av läraren mer än vad jag gjorde fick jag höra.
Var det någon som reagerade på att jag var ”ett jobbigt barn”, att jag inte gjorde de uppgifter som tilldelades? Svaret är nej. Det var ingen som uppmärksammade det. Jag var för normal, inte tillräckligt stökig, inte ett tillräckligt stort problem. Bara lite jobbig.
Det är nu 4 år sedan jag påbörjade min behandling och jag medicineras dagligen för min AD/HD. Jag har precis börjat få tillbaka mitt liv – jag lever.
